Fy faan va jag hatar vinter å halka, eller förresten, inte vintern utan halkan. Är som en rädd som en hare, när jag är ute å kör. Igår morse när jag åkte till jobbet, så var det typ bara IS och pytte pytte lite sand (i alla fall enligt min mening). Körde väl 40 km/h, Jonny berättade för mej mer än en gång "Dom har sandat här" men jag var verkligen livrädd.

Och idag när jag var in till stan, så hade jag verkligen hjärtklappning å lätt tryck över bröstet. Trodde det var halkigt, för det var ju blött på vägbanan och vem vet, det kan vara lurigt det där. För VIPS, så kan man ligga på taket. Och inte nog med att jag var livrädd, så jag hade ett lastbilshelvet    bakom mej, som låg precis i baken på mej. Jag snuddade bromsen lite, å då lättade han väl lite på gasen men sen så var han ju tvungen att demonstrera för mej vart jag skulle ligga. Jo, på vägrenen. Det kunde han se sig i stjärnorna efter   . Har aldrig känt som jag kände idag när jag körde, så jag funderar skarpt på att skita i att köra när det är vinter å halkigt och låta Jonny köra istället.

Det är skitjobbigt att känna så här,  det har ju inte blivit bättre utan snarare tvärtom. Har börjat fundera mycket på olyckan, försökt komma ihåg vad som hände, hur många varv jag voltade eller var det kanske bara ett? Har inte en jävla aning å det känns så fruktansvärt jobbigt. Jag kommer ihåg från det att bilen låg stilla å allt var upp å ner och vad som hände efter det men inte under tiden. Vissa saker kanske man inte ska komma ihåg eller va tror ni?

Det var allt för den här gången

Puss å kram!